Sir James Douglas, med smeknamn Black Douglas, (född ca 1286 – död 25 augusti 1330 i Spanien), lord i familjen Douglas och mästare för Robert de Bruce (kung Robert I av Skottland).
Son till sir William Douglas (död ca 1298), som tillfångatogs av engelsmännen och dog i Tower of London, utbildades sir James i Paris och återvände hem för att finna en engelsman, Robert de Clifford, i besittning av hans egendomar. Han anslöt sig till Robert de Bruce, deltog i hans kröning i Scone (mars 1306) och delade hans vandringar i högländerna efter deras nederlag i slaget vid Methven (juni 1306). Följande år separerade de och Sir James återvände till södra Skottland, då han tre gånger attackerade sitt eget slott i Douglas och slutligen förstörde det. Hans angrepp som gjordes palmsöndagen den 19 mars 1307 är känt som ”Douglas Larder”. Hans många framgångsrika räder mot engelsmännen gav honom det fruktade namnet ”Black Douglas”. Genom att erövra Roxburgh Castle (1313) genom att förklä sina män som svarta oxar säkrade han Teviotdale, och i slaget vid Bannockburn (juni 1314) ledde han den vänstra flygeln tillsammans med Walter the Steward. Han invaderade Yorkshire (1319) tillsammans med Thomas Randolph, earl av Moray, och besegrade en engelsk armé som samlats vid Myton-upon-Swale. Strax innan freden slutligen slöts tog han nästan Edward III till fånga i en djärv nattlig attack mot det engelska lägret i Weardale (augusti 1327).
För sin död (1329) bad Bruce Sir James att bära hans hjärta till det heliga landet som en upprättelse för sitt ouppfyllda korstågslöfte; Sir James gav sig iväg (1330) och bar det balsamerade hjärtat i en silversarg, men han föll samma år när han kämpade mot morerna i Spanien.