Diktaren och redaktören William Cullen Bryant var en av de mest berömda personerna i 1800-talets Amerika. Den berömmelse som han vann som poet i sin ungdom fanns kvar när han gick in i 80-årsåldern; endast Henry Wadsworth Longfellow och Ralph Waldo Emerson var hans rivaler i popularitet under hans livstid. ”Thanatopsis”, om inte den mest kända amerikanska dikten utomlands före mitten av 1800-talet, var definitivt nära toppen av listan, och i hemmet var det vanligt att skoleleverna fick läsa den utantill. Bryant var redaktör för New York Evening Post i 50 år. När han dog sörjde hela New York City sin mest respekterade medborgare, och lovorden strömmade fram som de inte hade gjort för någon bokstavsmänniska sedan Washington Irving, dess födelseson, hade dött en generation tidigare. Likheten var lämplig: Irving gav internationell legitimitet åt amerikansk skönlitteratur; Bryant uppmärksammade den engelsktalande världen på en amerikansk röst inom poesin.
Formandet av Bryants sinne och personlighet berodde till stor del på hans familjeförhållanden i Cummington, Massachusetts, en liten by i Berkshirebergen som skurits ur skogen knappt en generation före hans födelse. Hans far, Peter Bryant, en läkare och kirurg, hade uppenbarligen valt att bosätta sig i Cummington för att följa upp Sarah Snells känslor, vars familj hade invandrat från samma stad i östra Massachusetts; han bodde i Snells hus och vann sin brud. Paret råkade snabbt ut för olycka. Vare sig det berodde på att Squire Snells relativa välstånd provocerade den unge mannen att gå för långt när han såg en möjlighet att bli rik, eller på att hans ansträngningar att bygga upp en praktik misslyckades, gick han med i en riskabel affärsspekulation och förlorade allting, inklusive den enkla, grovhuggna stuga där han hade installerat sin hustru och sina två spädbarn. Desperat – Cullen hade fötts inom ett år – försökte han få ihop tillräckligt med pengar för att inte hamna i skuldsättningsfängelse genom att segla som skeppskirurg. Också den planen visade sig vara illa fungerande: fransmännen stoppade fartyget till sjöss och dr Bryant blev internerad i nästan ett år på Mauritius. När han återvände var han tvungen att förlita sig på sin svärfars generositet för att återupprätta sin plats i samhället. Födelsen av ett tredje barn, ännu en pojke, pressade de ekonomiska utsikterna ytterligare, och sex månader innan den unge Cullen fyllde fem år återvände familjen Bryant till Sarahs föräldrar. Peter Bryants brev till sin egen far visar på korrekta men ändå skavda relationer med den patriarkaliska Squire Snell, trots att den återupprättade läkaren gav ekonomiska bidrag till gården i takt med att hans förmögenhet förbättrades. Genom att lägga till en sektion till huset fick Bryant plats både för sin läkarmottagning och för ytterligare fyra barn som föddes mellan 1802 och 1807. Arrangemanget möjliggjorde en viss separation av de två hushållen, men friktionen mellan generationerna och deras fundamentalt olika attityder till världen kvarstod. William Cullen Bryants reserver och hans försiktiga natur under hela livet skolades utan tvekan av de familjära begränsningarna i hans enda hem tills han gav sig iväg för att praktisera juridik vid 22 års ålder.
År senare underströk Bryant att han inte hörde till dem som ser tillbaka på barndomen som en lycklig period. De tunga sysslorna på gården, som han fick göra lika mycket för sitt värde som moralisk disciplin som för att de var nödvändiga, ansträngde hans bräckliga fysik och ömtåliga hälsa, och även om han alltid var den duktiga eleven, ivrig att behaga genom att visa sin ljushet, så införde distriktsskolan en sträng regim: lektionerna gavs under hot om byte. Men Cummington erbjöd också rikliga kompensationer. Cullen var ett nyfiket barn och lärde sig att göra tankar som stimulerades av naturen till en följeslagare. De observationer av växter och blommor, av fåglar och himmel, av bäckar och böljande fält som upptar en stor del av hans verser tränades av pojkens glädje över att undersöka sin omgivning. Den sociala isoleringen främjade en romantisk känslighet som skulle passa det nya århundradets nya smak.
Pojkens farfar gav honom en kontrasterande världsåskådning. Västra Massachusetts under den här perioden undvek i allmänhet de liberala religiösa idéer som spreds från Boston; dess dystra ortodoxier såg till den mer konservativa kalvinismen i New Haven och Albany-området i norra New York. Ebenezer Snell, en diakon i den kongregationalistiska kyrkan, studerade teologiska författare och var lika envis i sin tolkning av skrifterna som i sina domar som lokal magistrat. I de böner han höll för sin familj varje morgon och varje kväll såg han till att religiösa föreskrifter präglade Bryantbarnens uppfostran. Den unge Cullen lärde sig först metrik och poesi genom Isaac Watts psalmer, och han fick utlopp för sin kärlek till språket genom att bygga en provisorisk predikstol av möblerna i salongen, från vilken han höll predikningar i efterföljd av vad han hörde i kyrkan. I gudstjänsten betonades döden och djävulens makt, och kanske på grund av pojkens sårbarhet för sjukdomar och kroniska svåra huvudvärk funderade han över dödligheten, även i sin ringa ålder, och såg Guds avbild som gjuten i en gjutform av rädsla och dysterhet.
Det mer övertygande inflytandet på Cullens mentala utveckling kom dock från hans far, en man med inskränkta ambitioner som strävade efter att bli medborgare i ett samhälle som låg långt bortom Cummingtons horisonter. Peter Bryant, liksom sin far före honom, hade valt en karriär som läkare, och han blev en tidig exponent för homeopati; hans passionerade förkärlek gällde dock konsten – musik och i synnerhet poesi. Som en lärd amerikan hade han fördjupat sig i de gamla tiderna, en klassisk fostran som återspeglades i hans beundran för Alexander Pope och de andra brittiska förebilderna för den augustinska stilen i poesi från 1700-talet. Dr. Bryant skrev också verser, och även om hans avledda försök inte var särskilt framstående, var de ändå välgjorda. När hans tidigt utvecklade son började skriva partiväxter tog dr Bryant med glädje notis om dem. Även om han ställde pojken inför en hög standard och var snabb att nedvärdera hans övningar som doggerel, accepterade Cullen sin far som en sakkunnig mentor och fann tillfredsställelse i att bli behandlad som en jämlike. Vid 13 års ålder betraktades han som ett underbarn. Northampton Hampshire Gazette hade publicerat flera av hans dikter, inklusive en uppmaning på 54 rader till sina skolkamrater som han hade skrivit tre år tidigare. Den inleddes med en patriotisk åkallan av revolutionen och avslutades med en uppmaning att ”hålla ljusa herrgårdar alltid i våra ögon, / Pressa mot målet och ta det ärofyllda priset”, och blev snabbt ett standardval för skolrepetitioner i regionen. Med tanke på hans ålder var den hållning han intog i en dikt skriven 1807 uppenbart absurd – ”Åh, jag! försummad på berömmelsens lista! / My works unnotic’d, and unknown my name!” – så visade det ändå på hans storslagna ambitioner.
Ironiskt nog väntade en omedelbar berömmelse bortom hans föreställningar. Ännu en gång fungerade han som en förlängning av sin far. När Peter Bryant, som 1806 valdes till representant i delstatens lagstiftande församling, förmedlade de politiska passionerna i Boston i sina brev och sina resor hem till Cummington, absorberade Cullen spänningen och formade sin ungdomliga förståelse i enlighet med faderns federalistiska partiskhet. År 1807 ledde president Jefferson sina anhängare i kongressen till att anta Embargolagen, vilket fördjupade den unga nationens bittra splittring efter parti och region. Lagen stipulerade amerikansk neutralitet i fientligheterna mellan Storbritannien och Napoleons Frankrike, men nordöstra delen av landet förstod att neutraliteten klart gynnade fransmännen – och ännu värre, att förbudet mot handel med britterna slog mot regionens ekonomiska vitala organ. Inte vid något tillfälle före inbördeskriget var unionen så hotad av upplösning. Dr. Bryant anslöt sig till det pro-brittiska partiets ståndpunkt, särskilt eftersom hans rationalistiska trosbekännelse fick honom att se ett hot i embargot: ett utarmat New York och New England, fruktade han, skulle bli ett byte för jakobinsk maffia. Den unge Cullen, som var fångad av både sin fars politik och hans entusiasm för augustansk poesi, smälte samman de två i en skarp vers. Han tilltalade Jefferson som ”varje patriotiskt namns hån, / Landets ruin och dess råds skam”, och anförde feghet inför ”det förrädiska Gallien” och ryktena om en flirt med den ”sabeliga” Sally Hemings som skäl för Jefferson att ”avgå från presidentstolen” och ”med ett nyfiket öga leta efter horngrodor, / i de vilda ödemarkerna i Louisianas myrar”. Dr. Bryant uppmanade stolt sin son att utöka sina ansträngningar, och när lagstiftaren återvände till Boston efter semesteruppehållet cirkulerade han dikten bland sina federalistiska vänner – inklusive en poet av mindre rykte som tillsammans med fadern redigerade och polerade arbetet. På våren var The Embargo; or, Sketches of the Times, A Satire, by a Youth of Thirteen, en pamflett på ett dussin sidor, snabbt slutsåld. En andra upplaga – där de 244 raderna i den första svällde till 420 och där sidorna tredubblades genom tillägg av andra dikter – publicerades i början av 1809. Denna tidiga uppvisning förblev Bostons samtalsämne, inte bara som ett politiskt vapen utan också, som en recensent för The Monthly Anthology noterade, som en talang som var säker på att ”vinna en respektabel position på Parnassus-berget och att reflektera ära över sitt lands litteratur.”
Den häpnadsväckande omedelbara responsen på The Embargo beseglade Peter Bryants beslutsamhet att ge sin son den humanistiska utbildning som han själv hade förvägrats. I utbrottet av högskolor över hela den unga republiken såg han ett omisskännligt tecken på att samhället skulle hämta sina ledare från den nya elit som utbildades formellt; gnagande farhågor om hans ekonomiska resurser och hans princip om att alla hans barn skulle få en opartisk behandling måste skjutas åt sidan så att Cullens intellekt skulle kunna få en ordentlig fostran. Dr Bryants föreställning om att hans dröm om att bli poet skulle kunna uppfyllas i hans son gav ett andra, och psykologiskt sett starkare, motiv. Inte ens en framstående talang för poesi gav något levebröd, särskilt inte i Amerika; ett yrke skulle däremot ge sonen den ekonomiska stabilitet som skulle göra det möjligt för honom att utveckla sina litterära intressen. Så fem dagar efter sin fjortonårsdag reste Cullen femtio mil för att bo hos sin farbror, en präst som skulle undervisa honom i latin.
Den unge mannen gjorde snabba framsteg. Han hade knappt hunnit kladda ut ”Översättning från Horatius”. Lib. I. Car. XXII” innan han skickade den till tryckeriet under de första veckorna 1809 som en av de kompletterande dikterna i den andra upplagan av The Embargo. I slutet av juni hade han erövrat Vergilius Ekloger och en del av Georgikerna, förutom hela Εneid. Efter en månads jordbruksarbete för familjen skrev han in sig i en skola i Plainfield, några mil direkt norr om Cummington. Där fördjupade han sig i grekiska från vaken stund till sänggåendet och ”drömde om grekiska” däremellan. När terminen var slut i oktober kunde han läsa Nya testamentet ”från början till slut nästan som om det hade varit på engelska”. Nästa år, med undantag för en vårvistelse i skolan för att lära sig matematik, tillbringade han hemma och utökade sin läsning av klassikerna, fick undervisning i franska av sin far och bekantade sig med filosofiska författare och brittiska poeter från tiden efter Augustus. Tempot och omfattningen av hans studier berodde inte enbart på hans begåvning: Dr Bryant, som alltid var medveten om utbildningens kostnader, litade på att hans sons flit, i kombination med tillräckliga privatstudier, skulle göra det möjligt för honom att skriva in sig vid det närbelägna Williams College i oktober 1810 som andraårselev, och därmed spara ett års skolavgift.
Det kollegiala äventyret överlevde dock inte året. Hans mest iögonfallande prestation som student, Descriptio Gulielmopolis, uttryckte på ett satiriskt sätt missnöje med Williamstown och levnadsförhållandena på colleget; ännu mer nedslående var avsaknaden av intellektuell lust bland ”pale-faced, moping students crawl / Like spectral monuments of woe”. Det akademiska programmet erbjöd föga stimulans: endast två handledare ansvarade för undervisningen av alla andraårselever, och kurserna låg långt ifrån hans intressen. Han fick ett hedervärt avhopp och drog sig tillbaka till Cummington för en ny period av intensiva ensamstudier, den här gången i syfte att komma in på Yale den hösten som junior. Vid sidan av sina ”mer arbetskrävande akademiska studier” fördjupade han sig i sin fars medicinska bibliotek, ”blev en ganska bra kemist” genom att läsa Lavoisier och utföra experiment, och läste Linné för att skaffa sig grundläggande kunskaper i botanik. Men sedan försvann hoppet om Yale. Dr Bryant, som omvärderade familjens ekonomiska utsikter och kanske påverkad av en försämrad hälsa, drog slutsatsen att pengarna för den unge mannens framtid borde investeras direkt i en karriär som jurist.
Cullen, som var övertygad om att han saknade den vältalighet och det självsäkra uppträdande som krävdes, var ovillig att acceptera ett öde som dömde honom till slitsamt arbete. Även om han åkte till Worthington, sex mil från hemmet, för att börja lära sig juridik en månad efter att ha fyllt 17 år, kvarstod hans längtan efter Yale. I ett brev till en vän beskrivs hans ångest: han talar om jordbruk eller ett yrke, kanske till och med smide – ett osannolikt alternativ med tanke på perioder av lungsvaghet och hans återkommande huvudvärk – som att föredra framför juridiken om han inte skulle förverkliga sin önskan att återuppta studierna i New Haven under nästa termin. Trots detta var han alltför mycket en produkt av sin kast för att kunna ignorera praktiska krav: före skolårets slut satsade han på en juridisk karriär och strävade efter att förpassa litteraturen till en underordnad roll i sitt liv.
Denna förskjutning av uppmärksamheten var inte helt olycklig. Även om Cullen hade visat sig vara en flitig forskare hade han mycket kvar att bemästra som ung vuxen som försökte bestämma sin plats i världen – och hans två och ett halvt år på Worthington kan ha varit mer lärorika än college. Om han bara sällan tog sig fri från den strikta uppgiften att läsa de svarta bokstavssidorna i Littleton och Coke för att skriva verser, är det också uppenbart att han mer fritt stängde sina böcker för att roa sig. När han var 17 och 18 år gammal upptäckte han nöjet av att konversera på krogen och, med stigande entusiasm, av att bedöma de unga damerna i grannskapets förnäma salonger. I mitten av 1814 lämnade han Berkshires för Bridgewater, där hans familj hade sitt ursprung, för att arbeta på en kongressledamots advokatbyrå, vars frånvaro när han var i Washington krävde att någon skulle sköta hans praktik. Bryant drog inte bara nytta av den juridiska erfarenheten utan också av att skriva rapporter för sin arbetsgivare om politiken i hans distrikt – en övning som fungerade som en övning för hans senare tidningsarbete och tvingade honom att undersöka dagens frågor oberoende av sin fars federalistiska åsikter. Nära vänner noterade hans växande mognad. Bryant övervägde till och med att tillfälligt flytta till Boston för att övervinna sin blyghet genom att besöka stadens domstolar och ”delta lite i stadens nöjen för att slippa lite av sin lantlighet”. Men när hans far avböjde att finansiera experimentet, konstaterade Cullen, som kanske var lättad över att han inte skulle behöva ställa sin blyghet mot stadens sofistikering, att Bridgewater trots allt var tillräckligt livligt. När han avslutade sin utbildning (efter att på ett karakteristiskt sätt ha pressat ner de vanliga fem åren till fyra) blev han antagen som advokat i augusti 1815. Därefter följde ett tre månader långt uppehåll i Cummington, varefter han, inom synhåll från den veranda där han hade lekt som barn, inrättade sin advokatbyrå i Plainfield, som är en av de mest lantliga städerna. Hans ungdom hade fått ett slut som var helt annorlunda än vad han hade förväntat sig. Han skrev ett avskedsbrev till ”visioner av vers och berömmelse”. Han hade ”blandat sig med världen” och offrat sin renhet; nu kunde han bara hoppas att dessa ljusa visioner ”ibland skulle kunna återvända, och i barmhärtighet väcka / De härligheter ni visade för hans tidigare år”. Han var 21 år gammal.
I själva verket var sådana poetiska härligheter som han fruktade skulle kvävas under den vardagliga rutinen i sin linda. Underbarnet som hade skrivit The Embargo och imiterat de klassiska författarna var en skicklig imitatör av ett mekaniskt versbegrepp. Från och med 1810-11 förändrade emellertid en våg av helt nya influenser hans förståelse av poesi. Den främsta av dessa var Lyrical Ballads. Hans far hade tagit med sig ett exemplar hem från Boston, kanske för att han som hängiven poesistudent kände sig tvungen att bekanta sig med detta djärvt annorlunda förhållningssätt till dess konst och ämne. Peter Bryant var inte särskilt imponerad, men för sin son var det en uppenbarelse. När han minns mötet många år senare hävdade han att han för första gången hörde naturen tala med en dynamisk äkthet: Wordsworths språk sprudlade plötsligt som ”tusen källor”. Det är dock ganska troligt att Wordsworths fulla effekt inte slog igenom förrän en tid efter det att Bryant hade börjat studera juridik i Worthington. Hans mentor där, som kom på honom när han granskade Lyrical Ballads, varnade honom för att upprepa brottet, och Bryant, som var rädd för att bli bortvisad, stålsatte sig för att lyda i ett år. Ett löfte om avhållsamhet för lagens skull underblåste dock bara hans önskan att pröva sina krafter inom de nya möjligheter som Wordsworth hade visat.
Under samma period hamnade Bryant också under inflytande av de så kallade Graveyard Poets. Henry Kirke White, som är så gott som bortglömd i dag, hade ett kort ögonblick av stor berömmelse, dock mindre på grund av hans tunga verser än på grund av den kontrovers som utlöstes av ett angrepp på dem i The Monthly Review och deras försvar av Robert Southey; White uppnådde för närvarande martyrskap genom att dö, vid 20 års ålder, år 1809. Bryant kände sig utan tvekan besläktad med den illa startade unge skotten som hade undvikit sitt öde som advokat bara för att, sades det, gå under på grund av alltför ihärdig hängivenhet till studierna. En annan skotte, Robert Blair, hade ett ännu starkare inflytande; hans enormt populära dikt ”The Grave” från 1743 hade markerat ett skifte i smak och praxis från nyklassicismens skarpa humor och lärdom till den grubblande känslomässiga eftergivenhet som skulle smälta samman med senare inslag av romantik. Det direkta språket som Blair använder i blankversen visade vägen för Bryants utveckling; ännu mer attraktivt var Blairs betoning på att acceptera dödens oundviklighet och att övervinna rädslan för utplåning.
Döden trängde sig på Bryant år 1813. Tyfus, eller en tyfusliknande sjukdom, belägrade Worthingtonområdet det året. Flera vänner drabbades, men en viss ung kvinnas lidande och död störtade honom i melankoli. I april hade hans bästa barndomsvän övertalat Bryant att leverera en dikt till hans bröllop, trots att det innebar att han bröt sitt löfte att avstå från att skriva verser medan han studerade juridik. Veckor senare låg bruden döende och brudgummen bad återigen att ”din lyra inte skulle vara tyst”. När hon dog i juli komponerade Bryant den första av sina klumpar av begravningsdikter. Nästa månad hittades hans farfar Snell, som fortfarande var livskraftig trots sina höga ålder, kall i sin säng. Eftersom den stränge kalvinisten hade baserat sitt förhållande till sitt barnbarn på lydnad och respekt snarare än på kärlek, orsakade den gamle mannens död ingen känslomässig omvälvning, men den plötsliga frånvaron av en sådan beordrande person tycktes undergräva livets jordiska rättfärdigande. Tanken att alla hans ungdomliga ambitioner om berömmelse var avsedda att vissna i det dystra ljuset av småstadstvister och registrering av handlingar gav genklang i detta möte med tomheten.
Bryants tro på sin farfars Gud hade försämrats sedan innan han började på Williams, där reaktionär religiös disciplin misslyckades med att undertrycka kraftfulla liberala strömningar. Peter Bryants reträtt från den traditionella kristendomen utövade dock det större inflytandet: hans hängivenhet till de antika författarna återspeglade en humanistisk livsåskådning, som han överförde till sin son. När den äldre Bryants lagstiftande uppgifter förde honom till Boston blev han bekant med William Ellery Chanings och andra tidiga unitaristers skrifter och fann dem övertygande. Även om han fortsatte att gå i den kongregationella kyrkan i Cummington vägrade han att offentligt ge sitt samtycke till den trinitariska liturgin, och några år senare anslöt han sig till den unitariska kyrkan. Som Peter Bryants närmaste intellektuella följeslagare påverkades hans son djupt av denna avvikelse från konventionella trosuppfattningar.
För en ungdom som var skakad av oväntade dödsfall var föreställningen om ett universum utan Gud som moralisk skiljedomare eller om ett liv utan ett uppenbart slutgiltigt syfte störande. Om hans tilltänkta yrke hade inspirerat honom till ambitioner hade han kanske välkomnat utmaningarna som ett sätt att fly från nedstämdhet, men juridiken erbjöd honom inget annat än utsikterna till ett liv som tyngdes av tröttsam trivialitet. Istället vände han sig återigen till att skriva poesi, både för att bearbeta sitt missnöje och för att kompensera för det. Denna återkommande poet hade dock inte mycket gemensamt med det tidigare underbarnet, som hade fått sin skolning hos de gamla och i Popes kristallina verser. Den nya Bryant, som var mycket tidsenlig, återspeglade romantikernas estetik och naturupptagenhet i kombination med kyrkogårdspoeternas filosofiska inriktning. En gång i tiden hade han räknat med att hans lätthet var nyckeln till att vinna berömmelse; nu skrev han för att söka klarhet för sig själv. Den centrala dikten, som han skulle komma att revidera avsevärt under större delen av ett decennium, var ”Thanatopsis”.
Med utgångspunkt i Bryants tillfälliga minnesbilder, långt senare i hans liv, har redaktörerna ofta hänfört det mellersta avsnittet – dvs. det första av dess flera utkast – till 1811, och spekulerat i att det påbörjades i början av hösten, strax efter att han hade dragit sig tillbaka från Williams. Faktum är att ett skogsområde i utkanten av Williamstown länge var känt som Thanatopsis Wood eftersom dikten ska ha påbörjats på den platsen. Men varken minnet eller legenden stöds av bevis. Ett bättre argument kan läggas fram för 1813, då stimulansen från Graveyard Poets var starkast; noteringen av det året av Bryants hustru på manuskriptet är mer övertygande än poetens åldrade minne. En tredje gissning skulle flytta fram det till någon okänd månad så sent som 1815, då han tycks ha befunnit sig i ett kreativt rus. Oavsett vilket datum man föredrar vittnar dock dikten om att dess författare var engagerad i ett djärvt försök att stirra in i avgrunden och modigt uttala sin trosbekännelse. Det faktum att dikten sedan låg oavslutad i några år innan den publicerades har ibland tolkats som ett tecken på att Bryant gick in i en lång period av olöst religiös kris, men idén att en poet skulle skriva ner ett filosofiskt problem i en omsorgsfullt utarbetad metrik för att sedan avbryta komponerandet tills han löste problemet är osannolik i sig själv. Det är uppenbart att Bryant omprövade sin religiösa övertygelse, men det finns inget trevande i den uppfattning som hans dikt beskriver.
Under sina åtta månader i Plainfield tog Bryant uppenbarligen tillfället i akt att återuppta skrivandet, och omformade sina idéer och förfinade nya estetiska strategier i processen. Några av hans allra bästa dikter uppstod under denna tid. Trots detta var dessa privata glädjeämnen, inte steg i en litterär karriär som var inriktad på offentlig hyllning. Han var faktiskt noga med att hålla sin poetiska verksamhet hemlig, för att inte lokalbefolkningen skulle tro att han hyste högtravande föreställningar om sig själv eller att han saknade ett ordentligt allvar. Han var medveten om behovet av att anpassa sig till kraven i den roll han var fast besluten att spela framgångsrikt och kämpade för att övervinna sina hämningar när det gällde att tala offentligt och för att odla potentiella uppdragsgivares förtroende. Denna ansträngning att utveckla en fasad som inte stämde överens med hans personliga verklighet förstärkte bara hans känsla av främlingskap. ”I Plainfield”, skrev han till en vän, ”fann jag att människorna var ganska bigotta i sina föreställningar och nästan helt och hållet styrda av inflytandet från ett fåtal individer som såg på min ankomst bland dem med stor avundsjuka”. I juni 1816, efter att ha förtvivlat ”om att någonsin utvidga min verksamhet avsevärt”, började han undersöka möjligheten att ansluta sig till en etablerad praktik i Great Barrington, och i oktober flyttade han till staden i Housatonic Valley. Men även om samhället förändrades, avtog inte hans inre kamp. Det som inte kom till honom naturligt försökte han erövra genom sin vilja. I brev beslöt han upprepade gånger att besegra en tendens till slöhet och att fokusera på sitt juridiska arbete. I maj följande år erkände den äldre delägaren i firman, som insåg den unge mannens skarpare arbete och kanske hans överlägsna förmåga, och sålde honom sin andel av advokatbyrån till ett förmånligt pris. Bryant gav sig in i sitt uppenbara öde, men med uppenbar motvilja. Som svar på en förfrågan från sin tidigare arbetsgivare i Bridgewater bekände han,
Ack, sir, musan var min första kärlek och resterna av den passion som inte är utrotat, men som ännu inte har kallnat till utplåning, kommer alltid, fruktar jag, att få mig att se kallt på Themis stränga skönheter. Ändå tämjer jag mig själv för dess arbete så gott jag kan, och har försökt att med punktlighet och uppmärksamhet utföra de av mitt yrkets plikter som jag var kapabel att utföra. … På det hela taget har jag all anledning att vara nöjd med min situation.
Att tämja sig själv till lagens arbete blev än mer nödvändigt när han bestämde sig för att det var dags att välja en fru. Efter bristen på möjligheter i Plainfield återuppstod Bryants sociala liv i Great Barrington. Medan han i sina brev till tidigare lagstudentkollegor bad dem om nyheter om de vackra unga damerna som han hade lämnat bakom sig i Bridgewater, spanade han efter lokala nöjen. Vid jul träffade han Frances Fairchild, en 19-årig föräldralös flicka med ”ett anmärkningsvärt uppriktigt uttryck, en angenäm figur, en fin fot, vackra händer och det sötaste leende som jag någonsin hade sett”. I mars, när han skrev ett gratulationsbrev till en nybliven brudgum, oroade sig Bryant högt över sina ”många olyckliga reflektioner” och känslor ”av hemlig fasa vid tanken på att förknippa min framtida lycka med någon kvinna på jorden”, men just dessa skakningar vittnade om intensiteten i hans önskan att gifta sig med Fanny. Och för att kvalificera sig som make, visste han, skulle han behöva ägna mindre uppmärksamhet åt musan.
En märklig tillfällighet i Boston skulle dock bidra till att försvaga Themis grepp. Peter Bryants umgänge med stadens intellektuella hade väckt en entusiasm för en ambitiös två år gammal publikation, North American Review, som, skrev han till sin son i juni 1817, snällt skulle tjäna som ”medel för att introducera dig till uppmärksamhet i huvudstaden”. När sonen ignorerade denna uppmaning tog dr Bryant initiativet. Han tog några utkast som Cullen hade lämnat kvar i sitt skrivbord och skrev om två andra för egen hand och överlämnade dem till Willard Phillips, en gammal vän från Cummington och redaktör för North American. Phillips förmedlade dem i sin tur till tidskriftens personal, som omedelbart uppfattade en anmärkningsvärt begåvad ny amerikansk röst – Richard Henry Dana lär faktiskt ha förklarat förvånat: ”Ah, Phillips, du har blivit påtvingad; ingen på den här sidan av Atlanten är kapabel att skriva sådana verser.”
Den nya röstens debut grumlades dock av förvirring. Eftersom de inlämnade dikterna var skrivna med två olika handstilar antog redaktörerna under många månader efter publiceringen i september att de var verk av två olika poeter: far och son. Och eftersom North American, i likhet med många tidskrifter på den tiden, tryckte sitt innehåll utan att identifiera bidragsgivarna, var läsarna omedvetna om felet, men ett andra misstag, som var en följd av det första, förvirrade poetens avsikter. När redaktörerna såg att en grupp dikter var försedda med titlar medan resten, i Dr. Bryants hand, inte var försedda med några, drog de slutsatsen att de sistnämnda utgjorde en enda dikt om döden – som en av dem, med hjälp av sin grekiska, satte den beskrivande titeln ”Thanatopsis” på. Denna suturerade och felaktigt tillskrivna version imponerade på redaktörerna som den bästa av de inlämnade, men de som identifierades som sonens från början var också mycket väl ansedda. I december inbjöd redaktörerna till fler bidrag, och en månad senare skickade Bryant, via sin far, en reviderad version av ett fragment från Simonides som han hade översatt när han var på Williams och en ”liten dikt som jag skrev när jag var på Bridgewater”, förmodligen ”To a Waterfowl”. Tillsammans med den dikt som han skrivit till sin väns bröllop 1813, dök dessa upp i marsnumret.
Det faktum att Bryant inte erbjöd någon ny komposition, trots exceptionell uppmuntran från North American, tyder starkt på att tidskriftens läsare knappast lade märke till dikterna. Det uppstod definitivt inga hurrahs som hade hälsat The Embargo; faktum är att hans debut i Hampshire Gazette vid 13 års ålder hade orsakat mer uppståndelse. Men Boston-litteraturens godkännande skulle i det långa loppet betyda mycket mer än en snabbare popularitet. I februari föreslog Phillips, som nu var engagerad som Bryants agent, att han skulle recensera en bok av Solyman Brown som en ursäkt för att producera en kritisk historia om amerikanska poeter och poesi och därigenom etablera sig som den främsta auktoriteten i ämnet. Med stor hjälp av både sin fars råd och sin samling gjorde den 23-årige mannen ingen besvikelse. Uppsatsen fungerade inte bara som en hörnsten i vår litteraturhistoria utan också som ett genomtänkt, måttfullt exordium till de många argumenten för amerikansk litterär nationalism som höll på att bryta ut. En andra uppsats, ”On the Use of Trisyllabic Feet in Iambic Verse”, som publicerades i september 1819, omarbetade material som möjligen först hade utarbetats när han var 16 eller 17 år gammal och försökte frigöra sig från Popes nyklassicistiska kadans; trots detta gjorde den mycket för att stärka hans meriter som metrikforskare. Samma månad tilldelade Williams College honom en hedersdoktorsexamen.
Under tiden hade Bryant nästan slutat skriva egen poesi. Edward Channing, chefredaktören, som insåg hans potentiella betydelse för tidskriften, hade bett om ett åtagande ”att lägga ner lite tid från ditt yrke och ge den till oss”. Men Bryants främsta lojalitet fortsatte att vara sin praktik. När han tog tag i sin mapp och skickade in ”The Yellow Violet” kände sig Channing tvungen att avvisa den eftersom den, utan värdiga kompanjoner, var för kort för att motivera en poesiavdelning. Året därpå avslutade Bryant endast ”Green River”, en skickligt utförd hymn till naturen som påminner om den tidigare ”Inscription for the Entrance to a Wood”. Den slutar, med en sorgsen känsla av att poeten avundas strömmen, som är fri att glida ”i sångens trance”, medan han, bunden till sitt kontor, är ”tvungen att slita för människornas avskum, / Och klottra konstiga ord med den barbariska pennan”. En andra dikt, ”The Burial-Place”, kontrasterade gravarna i England, prydda med symboliska minnesväxter, mot gravarna i New England, försummade av pilgrimerna och lämnade till naturens vegetation, men denna lovande idé förblev ett fragment, dess utveckling var olöst. Att han var upptagen av att sköta sin advokatbyrå var kanske inte det enda hindret. Döden tyngde återigen hans tankar – kanske för att han genomgick ännu en period av dålig hälsa och att hans far snabbt höll på att förlora mark till följd av svält. Hans mest ihärdiga nya projekt under året var en essä, ”On the Happy Temperament”, som, i motsats till vad titeln skulle kunna antyda, föraktade obruten munterhet som ett uttryck för sinnesslöhet. Ändå var dess motiv inte mordiskt: Bryant försökte övertyga sig själv om att acceptera döden som en oundviklig aspekt av den föränderlighet som ger ”livet en vild och märklig glädje”.
I mars 1820 fylldes Peter Bryants lungor med blod medan hans son satt bredvid honom och såg honom dö. Mer än en far hade han varit en nära kamrat och hans mest uppskattade mentor. Även om hans död hade förutsetts i mer än ett år, kände Bryant djupt förlusten. ”On the Happy Temperament” hade varit ett försök att förbereda sig för händelsen, men ”Hymn to Death”, som färdigställdes medan han sörjde, förvandlade uppsatsens bevisande spekulationer till en märklig lovsång, lanserad som ett intellektuellt firande av dödens rättvisa och jämlikhet. När hans far dör får dock sorgen argumentet att kollapsa. Tankarna på de onda ”som lämnats kvar för att besvära jorden” kränker de ömma minnena av fadern, och orättvisan får honom att rysa över den hymn han skrivit, men han vägrar ändå att radera stroferna i den: ”Låt dem stå kvar, / Uppteckningen av ett idogt återvändande.” Trots den förslösande beräknade tvetydigheten i dess final är ”Hymn to Death” mer laddad med passion än någon vers som Bryant någonsin skulle komma att skriva igen. Paradoxalt nog döljer dess ilska dock en subtil rörelse bort från kätteriet i ”Thanatopsis”, särskilt när han postulerar ”ett lyckligare liv” för sin far efter återuppståndelsen. (Under samma månader som dikten skrevs bidrog Bryant med fem psalmer till Unitarian Society of Massachusetts för dess nya psalmbok. Även om han fortfarande var en nominell kongregationalist – som dessutom fortsatte att betala sitt tionde – hade han förkastat kärnan i de kristna dogmerna, men dessa verser, även om de inte är mer traditionella än den unitariska kyrkan, visar att han närmar sig en anpassning till konventionell tro.)
Har giftermålet i januari 1821 med Francis Fairchild, flickan som han hade skrivit ”Oh Fairest of the Rural Maids” för, lyfte upp hans sorg, och ett år senare, nästan på dagen, gav Fanny honom en dotter, som fick sin mors namn. Bryants litterära utsikter förbättrades också. När en spricka om successionen till redaktionen för North American Review ledde till att Dana avgick, startade denna hängivna förespråkare för den ”nya” romantiska poesin en egen publikation, The Idle Man; även om de två ännu inte hade träffats, gav Dana Bryants medverkan i projektet hög prioritet. (Deras korrespondens i denna fråga inledde en nära vänskap som skulle bestå resten av deras liv). Bryant skickade fyra dikter till den kortlivade tidskriften. ”Green River”, ännu opublicerad fastän skriven året innan, står långt över resten. Den genom och genom Wordsworthska ”Winter Scenes” (senare omdöpt till ”A Winter Piece”) lider av jämförelsen med sin förebild genom att den lutar mycket mer åt minnen än åt känslor; detta till trots är den tillräckligt bra för att förväxlas med delar av The Prelude, som inte skulle dyka upp i tryckt form förrän efter ytterligare tre decennier. ”The West Wind”, den minsta i gruppen både vad gäller räckvidd och prestation, förflyttar en enkel tanke genom sju oansenliga kvatrainer. ”A Walk at Sunset”, även om den i slutet inte lyckas förverkliga den utvidgade betydelse som den implicit har utlovat, avslöjar Bryants växande intresse för civilisationens cykler, och särskilt för hur det indianska förflutna påverkar den vita amerikanska identiteten. På våren övertalade Bryants främjare från Nordamerika Harvards Phi Beta Kappa-sällskap att bjuda in honom att läsa vid augusti månads invigning (och informerade honom för övrigt, till hans förvåning, om att han valts in som medlem fyra år tidigare). Bryant tackade ja och övervann sin vanliga rädsla för att tala inför publik, men i stället för att förbereda ett tal valde han att komponera ”The Ages”, en dikt av episk räckvidd, för uppläsning. En sorts ingress väcker Bryants välbekanta frågor om innebörden av dödlighet och anspelar snett på hans fars död – ekon av ”Hymn to Death” är ganska tydliga – men sedan, efter en övergång där man erkänner att förändring är hela naturens väg, beskriver dikten civilisationens marsch, tidsålder för tidsålder, fram till upptäckten av den nya världen och Amerikas förverkligande av historiens syfte.
Nollhundratalet dömde ”The Ages” hårt; till och med poetens främsta anhängare utelämnade den från sina samlingar av Bryants verk. På 1800-talet däremot, när idén om Amerikas globala Manifest Destiny samlade mycket folkligt stöd, klarade den sig betydligt bättre. Bryant själv fortsatte, trots sin minskade uppskattning av den under senare år, att erkänna dess ställning i publikens tillgivenhet genom att alltid placera den först i de sex diktsamlingar som gavs ut under hans livstid. 1821 var dock dess idealiska tidpunkt. Den amerikanska litteraturen visade sina första tecken på mognad, men den saknade fortfarande en poet vars verk kunde stå sig i jämförelse med brittiska rivaler; ”The Ages” nominerade Bryant som denna poet. Genom att proklamera ett messianskt Amerika byggde Bryant underförstått upp ett argument för litterär nationalism som ett sätt att uttrycka Amerikas syfte: om ”The Ages” var den nödvändiga dikten, var Bryant den nödvändiga poeten. Den Boston-grupp som hade planerat Bryants framträdande tog tillfället i akt. Innan han lämnade Cambridge hade Phillips, Dana och Channing arrangerat utgivningen av Poems by William Cullen Bryant, med ”The Ages” längst fram, följt av ”To a Waterfowl”, ”Translation of a Fragment by Simonides”, ”Inscription for the Entrance to a Wood”, ”The Yellow Violet”, ”Song” (senare ombetitlad till ”The Hunter of the West”), ”Green River” och en korrigerad version av ”Thanatopsis” med en ny början och ett nytt slut, som reviderats under hans besök. Försäljningen var en besvikelse – ett år senare hade boken ännu inte täckt sina tryckkostnader – men recensionerna var goda, inte bara i Boston och New York utan även i England, där Bryant på kort tid blev den enda kända amerikanska poeten. I maj 1823 kunde hans vän Phillips, samtidigt som han beklagade sig över de fördärvade ekonomiska förhoppningarna, ändå glädja sig åt att ”boken äntligen har gett dig ett etablerat rykte.”
Tyvärr kunde ryktet inte försörja en hustru och en dotter eller lindra hans förpliktelser gentemot sin mor och sina yngre syskon sedan faderns död. Bryant var glad över att han valdes och utnämndes till flera mindre politiska ämbeten, inklusive en sjuårig mandatperiod som fredsdomare i Berkshire County, för att komplettera sin inkomst som advokat, men hans motvilliga eftergifter till sitt yrke skulle inte avta. När han i ett brev från Channing i juni 1821 bad om ursäkt för att han ”bad om litterära tjänster” som skulle avbryta hans arbetsuppgifter, svarade Bryant att det inte var något som tillkom ”en person som inte följer juridikstudierna särskilt ivrigt, eftersom han tycker bättre om andra studier; och som ändå ägnar lite av sin tid åt dem, av rädsla för att de skulle ge honom en motvilja mot juridiken”. Under två år efter att han hade avslutat ”The Ages” och sett Poems hyllas verkade inget alternativ till en motvillig trohet mot sin praktik vara möjligt. Sedan, i december 1823, kom en blixt från klar himmel: Theophilus Parsons, den grundande redaktören för The United States Literary Gazette, bad honom att bidra med ”tio eller tjugo stycken poesi” och därmed ansluta sig till ”de flesta av de bästa författarna i Boston” i det nya företaget. När Parsons, med en artig ursäkt, erbjöd 200 dollar per år för ett månatligt genomsnittligt bidrag på 100 rader vers, tackade Bryant glatt ja. Summan, som låg långt över det vanliga, motsvarade ungefär fyrtio procent av hans årliga inkomster som advokat.
Under en tolvmånadersperiod bidrog Bryant med 23 dikter till Literary Gazette, 17 enligt villkoren i hans avtal med Parsons och ytterligare sex år 1825, då Bryant släppte sitt åtagande efter att en ny redaktör, som försökte spara, erbjöd halva stipendiet för hälften så många rader. Som nödvändigheten av att hålla sig till ett schema skulle antyda var kvaliteten på hans bidrag mycket ojämn. ”The Rivulet” är bland de bästa av alla hans dikter, men han hade redan skrivit den innan kontraktet med Parsons. Alltför mycket av det han skrev till kvoten återspeglar en impuls att tillhandahålla lämplig utsmyckning för tidskriftens kommande nummer: t.ex. ”mars”, ”november”, ”höstskog”, ”sommarvind”. Ibland är resultatet inspirerat, men i allmänhet är kvaliteten blandad, och ofta leder en fängslande bild eller en lyckad replik till en kliché eller ett bekvämt rim. Till och med ”To — ” (senare omdöpt till ”Consumption”) – en sonett som komponerades 1824 medan hans mest älskade syskon, Sarah, låg döende – förvandlar ett ömt, personligt uttryck för förtvivlan med ett banalt rim i en banal sista rad. Dessutom kan Bryant i medvetenheten om att han skrev för en tidskrift ha börjat tillgodose den populära smaken. Trots att han beklagade sig över den senaste tidens spridning av indianberättelser, gav han allmänheten mat på bordet med ”An Indian Story” och ”Monument Mountain”, samt en annan meditation över att en ras förskjuts av en annan ras i ”An Indian at the Burial-Place of His Fathers”. Han visade djärvhet genom att göra mycket få experiment med metriska oregelbundenheter, vilket hade varit en av hans viktigaste frågor. Två av Literary Gazette-dikterna är rimmade: ”Rizpah”, en bibelberättelse i stil med en grekisk tragedi, som Poe kritiserade för poetens ”friska” överseende med en rytm som ”är synnerligen olämplig för den sörjande moderns klagosång”, och ”Mutation”, en sonett om behovet av att låta smärtan passera och att acceptera döden som en funktion av ständig förändring. Den tredje, på blank vers, var utan tvekan hans finaste poetiska prestation under året, men ”A Forest Hymn” representerar mer än en säker skicklighet; den visar också att poeten rör sig i riktning mot religiös ortodoxi. Den börjar med ”The groves were God’s first temples” och argumenterar för att skogen är en lämplig plats för gemenskap med Gud – inte, som Bryant tidigare hade hävdat i ”Thanatopsis”, att Gud är immanent i naturen eller att universum är den materiella manifestationen av andevärlden.
Och även om Bryant inte genomgående var i sin bästa form, hade han producerat mer poesi av hög kvalitet än någon annan av sina landsmän, men han var fortfarande engagerad i en juridisk karriär. I september 1824 upphävde en appellationsdomstol en dom som han hade vunnit till förmån för sin klient; upprörd över att ”ett stycke ren chicane” skulle triumfera över sakens förtjänster, beslöt han sig för att sluta med juridiken. Men denna absurditet påskyndade bara ett beslut som han obevekligt hade rört sig mot. Att skriva poesi i jämn takt för Literary Gazette bevisade för honom att han trots allt inte hade blivit av med den ”kära sångens häxkonst”. Även om det stipendium han fick inte var tillräckligt i sig självt, visade det att det äntligen kunde vara möjligt att försörja sig i publikationsvärlden. De kanske mest övertygande motiven hade dock att göra med hans reaktion på Great Barrington. Staden som hade verkat så trevlig efter eländet i Plainfield irriterade honom nu med sin provinsiella isolering och sina invånares trångsynta liv. Vänskapen med familjen Sedgwick i närliggande Stockbridge ökade detta missnöje. Genom Charles Sedgwick, en advokatkollega som han hade känt i Williams, hade Bryant träffat de tre andra bröderna och deras syster Catharine – alla intellektuella som ägnade sig åt litteratur. ”Lagen är en hagga”, skrev Charles till sin vän, ”dessutom finns det knep i praktiken som ständigt skulle framkalla avsky”. Två bröder från Sedgwick bodde i New York City och försökte övertyga Bryant om att flytta dit, där ”alla typer av talanger kan finna inte bara sysselsättning utan också många olika användningsområden”. Samtidigt blev Dana alltmer orolig för att Bryant, som var inbäddad i sin praktik och i det lokala politiska livet, skulle ”låta sin talang sova”.
Ett besök hos Robert Sedgwick i New York nästan ett halvår före det avskyvärda domstolsavgörandet hade faktiskt redan väckt tankar på att lämna Berkshires. Att umgås med stadens mest lysande litterära ljus, däribland James Fenimore Cooper, fascinerade Bryant, och i februari besökte han återigen bröderna Sedgwick. På våren bistod de honom i komplicerade förhandlingar som skulle göra honom till redaktör för en sammanslagen tidskrift, New-York Review and Atheneum Magazine. Bryant kände sig befriad. När han återvände hem för att stänga sitt kontor i Great Barrington träffade han Charles, som rapporterade till sin bror Henry i New York att ”varje muskel i hans ansikte sprudlade av lycka”. Han kysste barnen, pratade mycket och log åt allting. Han sa mer om din vänlighet mot honom än vad jag någonsin tidigare har hört honom uttrycka om någon annan person”. Den nyutnämnde redaktören lämnade sin familj i Berkshires på första maj och skyndade sig till New York för att trycka det första numret av sin publikation.
Och även om han inte var övertygad om att han var lämpad för att ”sitta och döma över böcker”, så tog Bryant sig an uppgiften på ett mycket förtjänstfullt sätt; den andra delen, det vill säga ”tidskriften”, med sitt förråd av originalverk, innebar dock ett större problem. Det första numret innehöll en dikt av Fitz-Greene Halleck, en New Yorker med stigande rykte, vars bidrag, ”Marco Bozaris”, om en grekisk revolutionshjälte, främjade en populär, känslomässig sak som Bryant hade engagerat sig för när han var i Great Barrington. Men det var inte mycket av jämförbart intresse som kom in för senare nummer, och Bryant fann det nödvändigt att dra ner på sin magra samling dikter och sedan försöka sig på att skriva en berättelse, ”A Pennsylvania Legend”, för att fylla tidskriften. Prenumerationerna under tiden nådde inte upp till förläggarens förhoppningar, och exakt ett år efter lanseringen lades utgivningen ned. Men Bryant vägrade att acceptera ett nederlag. Under flera oroliga månader hade han tillsammans med en redaktör från Boston planerat att skapa en förlängning av Literary Gazette, som skulle kallas The United States Review, och att slå samman den med en kvarvarande New York Review. Ambitiöst tänkt som en nationell publikation, som skulle ges ut samtidigt i Boston och New York, förlorade den sin första medredaktör nästan på en gång, och hans efterträdare, en klassiker som arbetade som bibliotekarie vid Harvard, visade snabbt att förhållandet med hans partner i New York inte skulle fungera smidigt. Det första numret utkom i oktober 1826; ett år senare, trots tillskott av Bryants dikter och en annan berättelse, kollapsade även denna tidskrift.
När Bryant hade övergett lagen för ett redaktörskap i New York sade han att han var osäker på om han bytte ut en ”shabby business” mot en annan, och efter misslyckandet med två tidskrifter, varav den andra kostade honom en investering på nästan en halv årslön, kunde man ha förväntat sig att han skulle ha ångrat sitt val. I stället visade det sig vara ett spännande äventyr, trots en tung arbetsbörda. När han anlände tog han in hos en fransk familj så att han kunde finslipa språket som han först hade studerat tillsammans med sin far. M. Evrard insisterade på att han skulle delta i mässan för sin själs frälsning och försökte omvända honom till katolicismen, men Bryant, som respekterade mannens livliga natur och goda hjärta, tog det hela med ro, och när Fanny och deras dotter flyttade till staden anslöt de sig till det överfyllda Evrard-hushållet i ungefär en månad. Förnyelsen av hans franska fick nästan omedelbar tillämpning: för julinumret av The New-York Review skrev Bryant inte bara en lång essä där han recenserade en nyutgåva av Jehan de Nostre Dames 1575 års arbete om troubadourpoeterna, utan han översatte också provensalska dikter för att ackompanjera den kritiska bedömningen. Han stannade inte där. Bekantskapen med den berömda kubanska poeten José Maria Hérédia ledde till att han lärde sig spanska och studerade spansk litteratur samt översatte Hérédias dikter till engelska. Nära band med Lorenzo Da Ponte, Mozarts stora librettist som hade flyttat till New York från London och gjort främjandet av den italienska operan till sitt uppdrag, introducerade Bryant till denna konst under sitt första år i staden, medan den flitige redaktören studerade italienska. Da Ponte publicerade flera verk i Bryants tidskrift, bland annat observationer om Dante, och han översatte senare en del av Bryants poesi till sitt modersmål. Gräddan av New Yorks kreativa konstnärer välkomnade ivrigt nykomlingen till sin krets. James Fenimore Cooper bjöd in honom till sin Bread and Cheese Lunch Club, vilket inledde ett intimt förhållande som skulle pågå fram till Coopers död vid mitten av århundradet. (Till medlemmarna installerades samtidigt en annan poet, James Hillhouse, och Samuel Morse, en målare som senare skulle få större berömmelse som uppfinnare). ”The Lunch”, som den kallades, blev navet i Bryants sociala liv. Han hade i tidig tonår upptäckt en stark dragning till skissandet; nu, i närvaro av konstnärer som var fast beslutna att skapa en ny tidsålder av amerikanskt måleri, återupplivades detta intresse. I Thomas Cole, som han också först hade träffat genom Sedgwicks, fann han en likasinnad, och han gjorde gemensam sak med de andra konstnärerna på The Lunch: Asher Durand, Henry Inman, John Wesley Jarvis och John Vanderlyn. År 1827 valde National Academy of the Arts of Design, som nyligen bildats av gruppen, Bryant till ”professor i mytologi och antikviteter”. Hans litterära vänner vid The Lunch och ”the Den”, ett mötesrum i Charles Wileys bokhandel där Cooper höll föredrag, var lika framstående. Förutom Hillhouse och Cooper fanns bland dem den briljante konversationisten Robert Sands, vars långa dikt Yamoyden (1820) hade startat modet för indianska ämnen; stundens älsklingspoet Fitz-Greene Halleck; den uppskattade Knickerbocker och kongressledamoten Gulian Verplanck; och James Kirke Paulding, som nyligen hade publicerat den satiriska romanen Koningsmarke (1823) och som var den främste förespråkaren för en nationell litteratur. Dessutom hade Bryant lärt känna William Dunlap, både en målare och en framstående person inom New York-teatern. I Great Barrington hade Bryant på inrådan av Sedgwicks avbrutit en politisk fars, hans enda försök att skriva för scenen, men intresset fanns kvar. Genom Dunlap var han med i två teaterjuryer: den ena, 1829, gav ett pris till Metamora, som Edwin Forrest framförde med glans, och den andra, 1830, valde Pauldings The Lion of the West, som snabbt blev den mest framgångsrika amerikanska komedin fram till dess.
Som både amerikansk poet, respekterad i Europa, och som redaktör i centrum av New Yorks kulturella renässans, fann Bryant sig själv kallad att spela rollen som profet. Omedelbart före sin flytt till staden hade North American Review publicerat hans artikel om Catharine Sedgwicks Redwood. Uppsatsen, som ursprungligen var avsedd att främja hans goda väns roman, utvecklades till ett upprop för en amerikansk litteratur av inhemskt ursprung – en sak som passade perfekt till New Yorks expansiva stämning. Följande vår höll den man som en gång hade oroat sig för att tala offentligt fyra föreläsningar om poesi vid New York AthenΦum. Dessa uttalanden, som var omsorgsfullt resonerade och balanserade, förtjänar att jämföras med Emersons ”The American Scholar” från ett decennium senare som en stadga för nationella litterära prestationer.
Bryant var bara 31 år när han presenterade sina föreläsningar och verkade vara den bästa kandidaten för att förverkliga den framtid som han beskrev, men ett arbete som han trodde var tillfälligt och kompletterande när han påbörjade det i juli, ordinerade en annan väg. Alexander Hamilton hade grundat New-York Evening Post 1801 som ett organ för sitt federalistiska parti, men när partiet försvagades avvek William Coleman, den ursprungliga redaktören, från de federalistiska principerna. En skada som Coleman ådrog sig i mitten av juni 1826, efter ett tidigare slaganfall som hade gjort att han inte längre kunde använda sina ben, tvingade honom att förlita sig på en ersättare för att driva tidningen. Bryant var ett självklart val. Han var orolig för risken för ekonomisk ruin och hade just skaffat sig en licens för att praktisera juridik i New York som en försäkring mot olyckor, men journalistiken utgjorde ett lyckligare alternativ. Dessutom stämde hans politik överens med Colemans, som praktiskt taget hade blivit demokrat. Den unge Bryant hade ivrigt uttalat sig för protektionism i ”The Embargo”, men i sitt arbete som kongresshjälpare i Bridgewater, och sedan, mer systematiskt, i Great Barrington, hade han studerat politisk ekonomi och kommit att ställa sig på frihandelns sida. Även om inget dokument dokumenterar det ögonblick då Bryant tog kontroll över tidningens redaktionella sida är det nästan säkert att det markeras av en plötslig övergång till noggrant motiverade argument mot höga tullar. Bryant hade också rört sig mot demokratiska ståndpunkter på andra områden, och han beundrade Andrew Jackson och kände sig personligen dragen till sin gode vän Pauldings gode vän Martin Van Buren – allt detta skapade bekväma relationer mellan den notoriskt eldige Coleman och hans biträdande redaktör.
I oktober accepterade Bryant, trots att han hade åtagit sig att leda The United States Review, en fast anställning på Evening Post, och under Colemans försämring under de följande tre åren tog han på sig den titel som passade till det ansvar han hade haft: chefredaktör. När Dana, hans konstnärliga samvete, varnade för att journalistisk inblandning i politiken skulle kväva hans poesi, svarade Bryant som bekant att tidningen bara skulle ”få mina morgnar, och du vet att politik och en full mage är bättre än poesi och svält”. Men Bryants svar kan ha varit något oseriöst. De ekonomiska utsikterna med Evening Post var lockande: Bryant köpte en andel av tidningen och utökade senare sin ägarandel, övertygad om att tidningen skulle göra honom rik – vilket den faktiskt gjorde till slut. Ännu viktigare är att politik fascinerade honom, trots alla hans protester om att han var tvungen att ”slita för Evening Post”. Förutom en liberal ekonomisk politik som innefattade frihandel, stöd till arbetarnas organisering, motstånd mot monopol, invandrarvänlig politik och låga räntor, stod han konsekvent för ett motstånd mot slaveriets utbredning. År 1820, under en period då han fortfarande var rädd för att tala offentligt, hade han talat mot Missourikompromissen och fördömt sin senator, Daniel Webster, för att ha förmedlat antagandet av en sådan moraliskt motbjudande lag. Som redaktör för Evening Post förblev han trogen denna övertygelse och ledde sina läsare i riktning mot Free Soil Party, och när denna rörelse anslöt sig till det amalgam som utgjorde det nya republikanska partiet, var Bryant och Evening Post bland de mest energiska och frispråkiga rösterna för dess första presidentkandidat, John Frémont. Fyra år senare var han en av Abraham Lincolns främsta anhängare, och när inbördeskriget började blev han en kraftfull förespråkare för avskaffandet. I slutet av livet hade redaktören och den politiska visaren Bryant överskuggat poeten i allmänhetens medvetande.
Att se Bryant på 1820-talet som en person som var tvungen att välja mellan poesi å ena sidan och journalistisk politik å andra sidan är dock att antyda en alltför skarp skiljelinje. Den tidens New York liknade snarare städerna i Europa i sin utveckling av en kulturell coterie, och Bryant hade snabbt blivit en av dess mest prestigefyllda medlemmar. Precis som de litterater som var knutna till North American Review, om än kortvarigt, hade bidragit till att göra Boston till nationens intellektuella centrum, flyttade Bryant, i lika hög grad som någon annan enskild person, detta fokus till New York. Poetiska prestationer utgjorde en del av hans inflytande, och hans auktoritet som redaktör vägde säkert lika mycket, men lika viktigt var den samvaro som drog stadens författare och konstnärer till honom. En gång i tiden hade han varit blygsam till sin natur, men han hade utvecklat en förmåga att fungera som en katalysator. Typiska uttryck för denna egenskap var de tre årsböckerna och en samling berättelser, som alla skapades som övningar i kamratskap.
I slutet av 1827, efter att United States Review gått under, förespråkade Bryant, i sällskap med Robert Sands och Gulian Verplanck, idén om en julklappsbok som liknade de engelska årsböckerna och The Atlantic Souvenir. Till skillnad från sina förebilder, som var miscellanier av olika författare, skulle The Talisman helt och hållet tillskrivas en enda författare, Francis Herbert – i själva verket en pseudonym för de tre vännerna, som var och en tog på sig ansvaret för ungefär en tredjedel av årsbokens sidor samtidigt som de deltog i de andras arbete. Två av Bryants tre berättelser för den första Talisman verkar ha föreslagits av hans medarbetare. ”The Cascade of Melsingah”, som återberättar en påstådd indianlegende som tillhandahållits av Verplanck, liknar otaliga andra exemplar av genren och är den svagaste av de tre. ”The Legend of the Devil’s Pulpit”, som troligen föreslogs av Sands, har en ganska bristfällig handling, men det finns en sprallighet i skämtandet av lokala figurer som tilltalade läsarna. Den bästa av alla, ”Adventure in the East Indies”, en helt påhittad beskrivning av en tigerjakt, kom enbart från Bryants fantasi. Även om det är en svag berättelse är den nästan återställd tack vare kreativa uppfinningar av detaljer och suggestiv prosa.
Trots den hastiga kompositionen mottogs The Talisman för 1828 väl, och samarbetsparterna, som nu utgjorde kärnan i Sketch Club (även känd som Twenty-One, efter antalet medlemmar), utvecklade en efterföljare för 1829 – denna volym skulle rymma andra klubbmedlemmar och innehålla konstverk. Bryant bidrog med fem dikter, en översättning av en spansk ballad och en reseskildring av Spanien (som han liksom Ostindien inte hade besökt), förutom en berättelse om fruktansvärd grymhet och hämnd, ”Story of the Island of Cuba”. En sista volym av årsboken sammanställdes för 1830, trots att tullar på annat håll beskattade alla tre medarbetare. Återigen var Bryants andel i ”Francis Herbert” både varierad och tungt vägande: förutom ett halvt dussin dikter skrev han tre berättelser. Vid det här laget hade The Talisman gått ut, men en annan förläggare, Harper and Brother, tyckte tillräckligt mycket om Bryants samarbetsinriktning för att begära ytterligare en liknande samling 1832 som enbart bestod av berättelser. Bryant var mottaglig. Födelsen av ytterligare en dotter i juni föregående år och kostnaderna för att flytta till ett nytt hus i Hoboken, New Jersey, utgjorde tillräckliga skäl för att acceptera Harpers anbud, men han välkomnade uppenbarligen också möjligheten att skriva mer skönlitteratur, särskilt som det innebar att arbeta i trevligt sällskap med vänner. Till Verplanck (som drog sig tillbaka i sista stund) och Sands lade han sin redaktionella medarbetare på Evening Post, William Leggett, tillsammans med romanförfattarna Catharine Sedgwick och James Kirke Paulding. Tales of the Glauber-Spa, som antas vara historier som berättats av besökare till vattnet i Ballston, New York, innehåller två berättelser av Bryant: ”The Skeleton’s Cave”, ett långt stycke som uppenbarligen är influerat av Cooper, och ”Medfield”, en moralisk berättelse, självbiografiskt baserad, om en god man som gör sig skyldig till en skamlig handling när han tappar humöret.
Det faktum att Bryant aldrig skrev någon annan berättelse tillskrivs konventionellt sett bristen på allvar i genren och den dåliga kvaliteten på hans försök. Men dessa förklaringar är missvisande. Förvisso var han i första hand poet, och den första årsboken hade verkligen något av karaktären av en lärka. Trots detta förtjänar hans skönlitteratur mer respekt än vad den har fått. Hans två första berättelser, inspirerade av Washington Irving, kan ha utformats av en redaktör som behövde material för att fylla sin tidskrift, men de uttrycker ändå i prosa den vision för amerikansk litteratur som han skisserade i sina föreläsningar om poesi. ”A Pennsylvania Legend”, som handlar om en girig puckelrygg som hittar en guldgömma, importerar effekterna av europeiska romantiska berättelser till en amerikansk miljö; ”A Border Tradition”, en spökhistoria som förklaras på ett rationellt sätt, försöker utnyttja USA:s rika variation av etniska enklaver – i det här fallet holländarna i New York. Hade han tänkt lite på dessa ansträngningar? Inget sådant omdöme har dokumenterats, men om han hade en låg uppfattning om sin talang för sådant skrivande verkar det osannolikt att han skulle ha gett sig i kast med The Talisman, med tanke på dess stora tonvikt på skönlitteratur. Dessutom var den samtida responsen på hans berättelser uppmuntrande: alla tre volymerna av årsboken fick beröm av kritiker, till stor del på grund av deras prosa, och hela upplagan av Tales of the Glauber-Spa såldes så snabbt att den trycktes om. Bryants talang för skönlitteratur är ingenstans tydligare än i ”The Indian Spring”, som publicerades i The Talisman för 1830. Med undantag för ett eller två stycken av Washington Irving finns det ingen tidigare amerikansk novell som kan mäta sig med den.
Den viktigaste litterära händelsen för Bryant under detta årtionde var dock publiceringen av en ny upplaga av Poems i januari 1832. Den omfattade 240 sidor och innehöll alla dikter som publicerats under det föregående decenniet (plus fem som han hade sparat i sin mapp), och även om relativt få av dessa var på samma nivå som de bästa från 1821 års Poems, breddade det större antalet hans prestationer. I responsen erkändes Bryant som ”sitt lands främsta poet”, och en brittisk utgåva, som fördes till tryck av hans vän Irving (som lånade ut sitt namn till volymen som redaktör, men inte sina tjänster), hyllades som verket av den enastående poeten från ”urskogen bortom havet”, som var värd att inkluderas i de främsta engelska romantikernas led. Senare samma år lämnade Bryant sitt skrivbord på Evening Post för att resa, först till Washington och sedan, efter en sväng genom den övre södern, till Illinois. Hans erfarenheter av nationens stora floder, och sedan av prärien, rörde honom djupt. Året därpå publicerade han sin stora blankversdikt ”The Prairies”, som 1834 blev det mest anmärkningsvärda tillägget till ännu en upplaga av Poems. Bryants resa kan jämföras med Walt Whitmans avgörande resa till Louisiana och Mellanvästern 1848: för båda männen påverkade upplevelsen av ett Amerika som spred sig gränslöst bortom deras liv i öst deras känsla av att vara en röst som amerikanska poeter.
När Bryant bedömde sina framtidsutsikter efter att ha lämnat Williams College 1811 verkade hans passion för att skriva poesi vara helt utan löfte om en lönsam karriär. Med undantag för Benjamin Franklin hade ingen amerikansk författare lyckats försörja sig själv och sin familj med sin penna, hur ynka de än var, och verserna var uppenbarligen en sysselsättning för sysslolösa människor. Men när bröderna Harper 1836 tog in Bryant i sitt förlag var han en mycket värdefull tillgång. Många omtryck av hans böcker spred hans popularitet ytterligare, och företagets generösa royalty gjorde honom till den rikaste poeten i amerikansk historia.
Olyckligtvis, medan hans litterära förmögenhet var på väg uppåt, slog sorgerna till mot hans personliga liv. Robert Sands plötsliga död i december 1832 berövade honom en kär vän, och effekterna av politiska attacker på Evening Posts uppförande under de följande månaderna krävde en ännu tyngre psykisk tribut. När 1833 närmade sig sitt slut såg han fram emot ett uppehåll i Europa med sin familj, och han började ordna så att hans vän Leggett kunde vikariera för honom på Evening Post. Genast uppstod nya problem: William Colemans änka krävde omedelbar betalning av honom på den inteckning hon hade för tidningen, och Jacksonadministrationen misslyckades med att genomföra en utlovad diplomatisk utnämning. När fartyget slutligen i mitten av 1834, mitt under rasande abolitionistiska upplopp på New Yorks gator, avseglade till Le Havre kände Bryant en enorm lättnad, och han slog sig till ro när han reste från Frankrike till en åtta månader lång vistelse i Italiens städer, och slutligen till München och Heidelberg. Sedan kom nyheten att Leggett var fysiskt och kanske mentalt sjuk; för att rädda sin investering i tidningen seglade Bryant hemåt, ensam, i början av 1836.
För några månader tidigare hade han övervägt att sälja sin andel av tidningen och åtnjuta en viss lättnad, men Leggett misskötte tidningens finanser så dåligt och körde bort så många annonsörer med sina ”radikala” politiska ställningstaganden att den återvändande redaktören inte hade något annat val än att återigen fördjupa sig i tidningens dagliga verksamhet. Nationella ekonomiska problem försämrade intäkterna ytterligare, och Evening Post återfick inte sin ekonomiska ställning förrän 1839. Men från och med den tidpunkten blomstrade den, vilket stadigt ökade värdet av hans sextioprocentiga ägande, och dess rykte växte när Bryant etsade sina politiska motståndares fel med sina syrliga ledartexter. Det som förmodligen hade börjat 1827 som ett sätt att hålla magen fylld gav nu näring åt en blygsam förmögenhet som med smarta investeringar så småningom skulle uppgå till en egendom på nästan en miljon dollar.
Den ekonomiska stabiliteten gjorde det möjligt för honom att mer aktivt ägna sig åt sina olika intressen. En livslång homöopat – han hade lärt sig örtmedicin av sin far – publicerade Popular Considerations on Homoeopathia och gick med på att leda New York Homoeopathic Society i slutet av 1841. Under samma månader gick han med i den styrande kommittén för Apollo Association (som snart bytte namn till American Art Union); två år senare, och två gånger därefter, utsåg organisationen honom till dess chef. Dessutom valdes han till ordförande för två ändamål som han hade kämpat för: American Copyright Club (som han talade inför 1843) och New York Society for the Abolition of the Punishment of Death.
Offentliga tjänster fick dock inte utesluta alla andra intressen. Tidningens krav på Bryants uppmärksamhet och energi under 1830-talet hade inte lämnat något av båda för poesi, men när Evening Post återigen blev lönsam återupptog han skrivandet av verser. År 1842 publicerade han The Fountain and Other Poems, som alla var skrivna efter hans återkomst från Europa. Samma år undertecknade han också ett exklusivt kontrakt om att sälja sina dikter till Graham’s Magazine för 50 dollar styck – ett rekordhögt pris för poesi. Efter två år publicerades de flesta av dessa dikter i The White-Footed Deer and Other Poems, tio stycken i en smal pocketutgåva som var tänkt att lansera Home Library, en serie som Bryant och Evert Duykinck hade tänkt ut för att främja amerikanska författare. Poesin i hans medelålder saknade dock den livfullhet som hans tidiga verk hade. Två decennier senare skulle hans sista samling nya dikter visa sig vara ett ännu tråkigare eko av det som en gång var genialt. Thirty Poems, som publicerades 1864 till hans 70-årsdag, beseglade Bryants rykte som Fireside Poet: en upphöjd, oantastlig men ändå gammalmodig poet. En kritiker sammanfattade hans karriär genom att jämföra honom på ett ofördelaktigt sätt med tidens stora poeter – William Wordsworth, Samuel Taylor Coleridge, John Keats och Alfred Lord Tennyson – men han var noga med att kommentera att även om amerikanen inte kunde mäta sig med deras idiosynkratiska styrkor var han ”den av alla våra samtida som har skrivit det minsta slarvigt och det mesta bra”.”
Medveten på sina senare år om att hans originalitet hade ebbat ut återvände Bryant till den klassiska storslagenhet som han hade älskat som ung. Översättning, förklarade han, passade bra för försiktiga gamla män. Ett urval ur Iliaden i trettio dikter antydde vad som skulle komma. I februari 1869 skrev han till sin bror att han hade färdigställt tolv böcker av Iliaden, som publicerades året därpå. De följande tolv färdigställde han förvånansvärt nog på kortare tid än de första tolv, och epikens andra volym utkom i juni 1870. Utan att göra uppehåll gick han vidare med Odysséen, som producerades med liknande iver under de följande åren. I jämförelse var hans ursprungliga arbete magert. Bryant gav ut två reviderade samlingar av sina dikter 1871 och 1876, men dessa var otvetydigt minnesböcker avsedda för bokhyllans dammigare utrymmen, trots några få nya tillägg.
För det mesta överläts decennierna efter det att han tog ett steg tillbaka från de betungande uppgifterna att driva Evening Post inte till poesin, utan till resor och till en kulturäldres ämbeten. Bryant återupptog den europeiska resa som hade avbrutits av Leggetts debacle 1836 och återvände till Europa 1845. Han lämnade sin familj bakom sig den här gången och tillbringade två månader i England och Skottland, där han besökte den äldre Wordsworth och praktiskt taget alla kända författare, och fortsatte sedan genom större delen av kontinenten under de följande tre månaderna. När han återvände till New York var han dock återigen tvungen att ta itu med ett problem på Evening Post. Parke Godwin, en underredaktör som 1842 gifte sig med Bryants dotter Fanny, hade spända relationer med sin svärfar, förmodligen på grund av den yngre mannens socialistiska inriktning. Dessutom hade Godwin redan börjat ett mönster där han lämnade tidningen, återkom till den och lämnade den igen. Det hade blivit uppenbart för Bryant att om han ville vara fri att resa måste han leta på annat håll efter en pålitlig assistent. År 1846 fyllde John Bigelow det behovet, och 1848 blev han delägare i firman.
Under nästa vår accepterade Bryant en inbjudan från Charles Leupp, en konstmecenat och Bryants mångåriga medarbetare i Sketch Club, att vara hans resesällskap. De två seglade till Savannah, sedan till Charleston, varifrån de, efter att ha besökt Bryants gode vän, romanförfattaren William Gilmore Simms, embarkerade för Kuba. Ända sedan han träffat kubaner under sina första månader i New York hade Bryant haft en romantisk vision av den karibiska ön, men hans observation av det slaveri som praktiserades där, som blev ännu mer fruktansvärt när en slav avrättades framför hans ögon, krossade dessa ungdomliga illusioner. När han och Leupp återvände till New York för sju veckor innan de seglade till Liverpool, fick han återigen en glimt av mänsklighetens värsta sidor. En rivalitet mellan Edwin Forrest, en stor amerikansk Shakespeare-skådespelare (och en intim vän till Bryant) och en lika berömd engelsk tragediarbetare lockade till sig en folkmassa som var fast besluten att fördriva utlänningen från sin teater; detta var redan illa nog, men sedan avfyrade polisen och en milisförening sina vapen mot folkmassan, vilket ledde till en massaker. Inom en vecka började en annan skräck svälla med den första av över 1 000 dödsfall i en koleraepidemi i staden. De två vännerna lämnade lyckligtvis dessa fruktansvärda scener bakom sig när de begav sig till Europa, och de tillbringade härliga veckor i den skotska avlägsna naturen. Men när de lämnade England upphörde deras munterhet i ett Europa som överallt hotades av en svällande militarism.
Kort efter att Bryant återvänt hösten 1849 uppmanade hans gamla vän Dana honom att samla ihop de 15 års brev från sina resor som han hade skickat till Evening Post. Letters of a Traveller, som publicerades i maj följande år, blev en populär framgång, trots ett svalt kritiskt mottagande. Två år senare åkte Bryant och Leupp återigen till Liverpool, och sedan söderut genom Paris, Genua och Neapel innan de anlände till Egypten för att under fyra månader utforska städerna i det ottomanska riket. Berättelser om även dessa resor publicerades i Evening Post, och 1869, 16 år senare, publicerades de som Letters from the East. En annan resebok, Letters of a Traveller, Second Series, sattes igång av en näst sista resa till Europa, som påbörjades 1857 när Bryant var utmattad efter sina insatser för Frémonts presidentvalskampanj och rädd för att slaverifrågan skulle slita hans nation i stycken. Dessutom oroade hans frus hälsa honom, och han trodde att solen i Sydeuropa kunde vara välgörande. De åtföljdes av deras dotter Julia (som hade lärt sig italienska av sin far) och en av Julias bästa vänner. Återigen reste de till större städer, den här gången även Madrid, men fokus för resan var Italien. Ironiskt nog ledde resan som delvis hade planerats för mrs Bryants hälsa nästan till hennes död när hon drabbades av en luftvägsinfektion i Neapel. Under fyra månader vårdade hennes man henne själv med homeopatisk behandling som han var övertygad om räddade hennes liv. Efter hennes tillfrisknande besökte familjen Bryant Hawthornes i Rom, där den numera hyllade romanförfattaren skrev The Marble Faun, och sedan återigen i Florens, där de också tillbringade tid med Robert och Elizabeth Browning.
Som Bryant hade befarat vid sin avresa 1857 återvände han till ett USA som befann sig i allvarlig fara för upplösning och krig. Ännu en gång lade han sin energi på att välja en republikansk president. Han hade omedelbart erkänt Lincoln som en stor man när de möttes 1859, och det var Bryant som presenterade västerlänningen för New York-borna i det avgörande talet på Cooper Union. Efter valet kritiserade dock Bryant Lincoln för att han inte omedelbart frigjorde alla slavar och sedan för att han inte förde kriget tillräckligt kraftfullt. Tvisten belastade redaktören, liksom de administrativa problem som var förknippade med den fördubblade upplagan av tidningen under krigsåren. Det värsta slaget föll 1866 när hans fru dog efter ett långvarigt lidande. För att lindra förlusten gjorde Bryant en sista resa till Europa och tog med sig Julia.
När han väl var tillbaka i New York behöll Bryant sin titel som redaktör, men den faktiska driften av tidningen övergick stadigt i andra händer, och under det följande decenniet blev hans engagemang alltmer en investerares som skyddade sin andel. Trots detta var Bryant en älskad och mycket inflytelserik person. Ingen kunde ifrågasätta hans plats som New Yorks första medborgare. Bland hans insatser under årtiondenas lopp hade han varit den främsta förespråkaren för en enhetlig och uniformerad polisavdelning, agiterat för att stadens gator skulle asfalteras, visat vägen för skapandet av Central Park, kämpat för att etablera Metropolitan Museum of Art som en kardinal egenskap hos en stor världsstad och stöttat arbetarnas rätt att bilda fackföreningar. Även som bokstavsman förblev han aktiv, även om han inte längre hade någon betydelse. Hans sista förläggare, Appleton, som var medveten om att Bryants namn nu garanterade en god försäljning, bad honom skriva texten till Picturesque America, en tvåvolymig folio med gravyrer som kostade över 100 000 dollar att trycka – en gigantisk summa på den tiden. Bryant gick med på det, även om han snart tröttnade på uppgiften att tillhandahålla ”den mest tråkiga av all läsning”. De två delarna publicerades 1872 och 1874. Ett annat omfattande projekt, A Popular History of the United States, anförtroddes nästan helt och hållet åt Sidney Howard Gay, som då var chefredaktör för Evening Post, men Bryant skrev inledningen där han lade fram historiens upplägg, med särskild tonvikt på de prekolumbianska folken och på raspolitikens skadliga effekter på nationens idealistiska principer.
Till slutet trodde Bryant på fysisk kondition lika väl som på mental träning. Han var en stor vandrare och insisterade på att ta tio trappor till sitt kontor i stället för att ta hissen, och han använde sig dagligen av de skivstänger han hade låtit tillverka åt sig. Kanske gjorde just denna stolthet över sin sundhet honom sårbar. I slutet av maj 1878 talade han vid invigningen av en byst av den store europeiska och italienska liberala revolutionären Giuseppe Mazzini i Central Park i New York. Solen slog mot hans huvud under de långa talen och gjorde den gamle mannen lätt yr, men han insisterade ändå, vilket är karakteristiskt, på att gå från ceremonin i stället för att åka i en vagn. När han nådde dörren till en väns hem föll han och fick en hjärnskakning. En vecka senare förlamade ett slaganfall hans ena sida av kroppen och han hamnade i koma. Döden kom den 12 juni 1878. Vid en offentlig begravning, som anordnades mot hans vilja, trängdes stora folkmassor till hans bår. Senare tog ett specialtåg kroppen till Roslyn, Long Island, hans hem i 35 år, där han begravdes bredvid sin hustru. Vid graven reciterade prästen utdrag ur Bryants dikter om döden, och skolbarn kastade blommor på hans kista.